Annelis

För nästan en vecka sedan tog jag studenten. Jag var varken glad eller ledsen den dagen, jag kände inte så mycket över huvud taget, det vara bara overkligt. Vid två tillfällen kände jag väl lite sorg och fick lite tårar i ögonen. Den första var när rektorn och hans sånggrupp sjöng en fin liten sång för oss om hur vi skulle gå vidare och de skulle stanna kvar och den andra gången var när vi i början åkturen med flaket åkte förbi Allan, vår handledare, och när jag såg honom stå där leendes med kameran i högsta hugg tänkte jag att det kanske är sista gången jag ser honom. Han har varit klassens vägvisare i två år, han har överröst oss med munkar och diverse annat mumsigt, han har fått oss att nästan trilla av stolen för att vi skrattar så mycket och han har fått mig att plugga hårdare i ämnen som jag inte varit motiverad i. Jag tänkte att nu är det slut, jag kanske aldrig med kommer att träffa honom och det fick mig nästan att börja gråta. Men jag skakade av mig det, ett flak där man